ANONYM#4

Jag har frågat om det är okej att lägga ut detta.

Hej!

Jag är 27 år och bor i Stockholm. Det är så att jag inte har så bra kontakt med min pappa. Älskar och saknar min pappa varje dag. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra? Vill spola tillbaka tiden. Allt blir bra pappa<3

Jag har försökt med allt. Skickat kort. Knackat på hans dörr. Han vill inte veta av mig. Blir så ledsen!

Allt började när min mamma och pappa skilde sig. Han träffade mig nästan aldrig. Jag grät ofta efter min pappa. Ville till han. Han var sträng och kristen. Troende som min faster och farmor är. Människor man alltid kunde lita på. Måste tillägga att jag har kontakt med min faster och farmor idag. Bästa kvinnorna på denna jord. Dom vägleder mig rätt i livet.

Men om vi ska ta det lite kortfattat. Min pappa började i ung ålder med droger. Rätt tunga droger. Spruta mm. Jag visste rätt snabbt vad han gjorde och han dolde det aldrig heller. Varje dag var jag rädd att han skulle dö. Grät när vi sa hejdå. Detta ligger kvar inne i mig. Vill inte skiljas som ovänner. Är rädd! Har sätt han påverkad många gånger. En gång ville han till och med visa mig hur man sprutar in det i armen. Jag ville inte. Han gjorde det själv på mitt rum. Jag klandrar inte honom för någonting. Drogerna tog över hans liv. Men alla förtjänar en andra chans. En chans jag vill ge han. Men han vill inte ta den.

Mitt liv skulle kunna bli bok. Jag har kastas med många olika känslor varje dag. Men just nu är jag bara rädd. Vet inte om han slutat med droger. Men han vill att jag glömmer honom. Varför? När jag knacka på hans dörr så öppna han. Han öppnar dörren och ger mig en kram. Jag bli förvirrad. Vad kan va fel? Varför vill han inte veta av mig? Allt jag vill är att han ska veta att jag förlät honom för många år sen. Jag är inte arg på honom och lever ett bra liv med jobb och barn. Ett liv jag kan tacka honom för. Utan han skulle jag inte blivit så stark som jag endå är. Jag är stark och känner mig glad. Men saknaden kommer ifatt mig ibland. Mitt liv är inte fulländat utan min pappa.

Han finns där men endå inte.

Nu till min fråga. Ska jag släppa honom eller ska jag fortsätta hoppas? Måste tillägga att han lovat mig många gånger att allt kommer bli bra. Jag har alltid blivit sviken och hoppats. Kan det va att han skäms?

Om jag släpper han så kanske han tror att jag sviker han? Jag tror fortfarande!

Tack från en ledsen tjej som aldrig kan släppa taget om sin pappa.

Vad skulle du gjort?

thaz8b1tkr

 

Dagens dilemma.

 

ANONYM

Hej!

Jag och min kille har varit tillsammans i 3 år. Jag ger alltid min kille överraskningar. Inte bara när han fyller år utan lite då och då. Resor, goda middagar, parfymer och en massa annat. Kärlek och en bra hemmafru med andra ord.

Nu är det såhär att när jag fyllde år första gången. Alltså i början av vårat förhållande så fick jag ingenting. Tänkte inte mer på det. Vi va ju så i början av vårat förhållande.

Andra gången jag fyllde så fick jag ett par guldörhängen. Jag var överlycklig. Han var trotts allt givmild 🙂

Han frågade om jag ville förlova mig med honom. Jag vart enu lyckligare. Han är ju mannen i mitt liv <3

Men då var jag tvungen att lämna tillbaka min pressent. Mina guldörhängen. Det var alltså ringarna eller örhängena. Jag var förkrossad. Min största kärlek eller guldet. Jag valde självklart ringarna. Jag älskar ju min kille.

Vi förlovade oss efter 1 år tillsammans. Men i mitt hjärta kunde jag inte släppa det där. Dom där ringarna va inte äkta i hjärtat. Det var ju min födelsedagspressent jag fick offra. Det var inte rättvist. Jag var inte lycklig! Endå älskar jag han.

Vad skulle du gjort i min sitts? Skulle du ta ringarna eller örhängena. Eller skulle du ens behöva välja? Vet ju innerst inne att jag gör fel. Men jag älskar ju han. Ska jag fortsätta ge han och inte få någonting tillbaka eller ska jag låta han gå. Han säger ju själv att det inte går att köpa mig för pengar. Men varför stannar han om han inte älskar mig?

thady745r8

Ett dilemma varje dag.

ANONYM

Får ibland frågor jag inte kan svara på. Som man kanske kan ge svar på tillsammans. Jag får mail dagligen.  Det handlar inte om mig utan någon annan. Vad skulle ni gjort?

Jag har frågat om jag får lägga ut det som inlägg. Det var ok! 

Hej! 

Jag vet inte riktigt vad jag ska ta mig till. Jag är tillsammans med en kille jag älskar över allt annat. Vill inte vara med någon annan. Jag har gjort allt i min makt för att va den bästa flickvännen.  

Ibland bråkar vi precis som alla andra par gör. Ibland värre en någon annan. Men det känns som att det alltid är mitt fel att vi bråkar. Jag som alltid får skuldkänslor.

Det känns som att han inte lyssnar på mina känslor.  Allt jag vill är ju att det ska bli bra allt. Ibland säger jag hur jag känner, men ingenting händer.

Det är ju jag som måste ändra mig. Jag som är den “jobbiga”

Men vet inte ens vad jag gör för fel? Nu har vi bråkat igen. Om skit som vanligt. Jag bad han åka. Ville inte det igentligen. Men alla elaka ord han säger till mig tär på mig. Jag är hora,  mammaknullare,,,ja gud vet allt. Jag blir helt enkelt ledsen och ber han åka hem. Allt jag vill är att han ska säga förlåt. Men han säger bara typ….

-Be mig dra igen!

-Ja dra säger jag.

Jag är ju ledsen . Inte vill jag ha han hos mig då. Själva grejen är att han väljer att dra i stället för att säga förlåt. Han vet vart han har mig. Jag som alltid springer till honom. Så min fråga är nu. Vad skulle du gjort i min sitts?

2 dagar gick. Han hörde sen av sig. Vad ska jag göra? Svara tillbaka eller låta han gå? Måste tilläga att han gick på en fredag och hörde av sig dagen efter att han tänkte på mig som om ingenting hänt. Men endå inget mer en de. Inge förlåt eller nått.

Från en ledsen tjej.

 

Jaadu….svårt detta. Har detta pågått länge? är det första gången det händer att han drar? Jag skulle tippa på att han tröttnat och tappat känslor. Att han kanske inte vill va tillsammans med dig men inte vågar säga det för att han är rädd att såra dig. Vad tror ni?

th4ns5njdy

Ett dilemma varje dag.