HÄR SITTER JAG!

Funderar!

Jag är här men endå inte här!

I hela mitt liv har jag varit ensam. Jag har aldrig haft den där typiska stora familjen där alla samlas på middagar eller firar saker tillsammans.

Jag har alltid varit rätt ensam. Känner mig ledsen långt där inne fortfarande. Saknaden är enorm!

Visst jag har en mamma och en pappa och 6 syskon. Men inte här!

Förstår ni vad jag menar? Min far valde andra vägar i livet som jag aldrig riktigt kan komma över. Han valde det där före mig! Jag har försökt och försökt förstå. Har knackat på hans dörr och skickat kort.

Men han valde DET där före!

Många gånger har jag fallit in i samma spår bara för att se vad som va så bra med den där skiten, och varför han valde bort mig.!? Men fann inga svar!!! Jag fattar inte?

– Hur kan du knacka på hans dörr?

– Det är min far!?

– Vi har ju gått vidare!!!!

Försvarsmekanismen sätter igång och jag börjar skydda. Som jag gjort i hela mitt liv. Skyddat!

Jag kan inte bara gå vidare och släppa!!Känner stor saknad. Sorg! Jag har inga band på mammas sida.

Jag har haft allt många gånger men endå saknas nått! Kan inte känna ro.

Drar mig till fel och mår skit! Jag går min egna väg och skiter i allt och alla. Det har funkat bäst så!!!!

One step at a the time <3

Som mamma kan jag inte förstå hur man kan avvisa sina barn. Hur kan man bara dra och skita i!!!??? Gäller inte bara min far utan finns många andra pappor där ute som gör samma. Skyller säkert på mamman och har det som en undanflykt. I min värld finns inga hinder till att träffa ens barn.

Kom igen nu!

Känner inge hat. Känner bara saknad 💔

 

Screenshot_20181005-103128_Snapchat